Jag har drällt runt på en massa bloggar idag, många är fantastiska och absolut värda alla sina besökare, men det finns andra. Som speglar en fullständigt egocentrisk världsbild, en massa företrädesvis unga kvinnor som skriver om sin trista tillvaro där inget saknas men ändå allt, precis allt är fel och de liider. Jag tror faktiskt att det inte är bra att lägga upp dagboken på nätet och hoppas på sympati och stöd från främlingar, tror man kan fastna i ett "det är väldigt synd om mig"- perspektiv. Visst, man behöver ju inte läsa och följa en blogg som inte intresserar en, jag själv förväntar mig t.ex inte några läsarhorder, tänker att kanske nån annan som kör strikt LCHF så kallad fakir kanske är intresserad. Men jag tänker inte på läsarna utan på den som skriver och vad som händer när man grottar ner sig i sitt eget nedskrivna elände inför publik. Men jag kanske resonerar helt fel, kanhända är att skriva av sig på nätet en bra terapi som får en att rycka upp sig när man ser allt småttigt som man liider av.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Maken var inget hungrig, trots att jag förberett hans favorit: Sibyllakorv i långa konservburken. Då äter jag alltså lite vad jag vill medan han ägnar sig åt det han gillar allra bäst: Candy Crush. Det blev en kopp Lapsang Suchong, rökt te alltså och...

Den här bloggen skapades i första hand för att vara ett stöd och minne till min sjuttio dagar långa fakirperiod, nu är jag sedan flera veckor på andra sidan detta och fortsätter bekämpa fett med fett, det går långsamt men åt rätt håll under kontrolle...

Minus fyra hekto. Funderar på att sluta blogga, ska ta en paus nu och känna efter, inser att det jag skriver är väldigt internt och ointressant för andra att läsa. ...

Jag tål inte alltid krabba, det kan bli lite för höga histaminhalter som ger mig klåda. Men nu har vi fyra stora fina nykokta krabbetaskor, då bara måste man ju chansa! Dessutom har jag tagit en Daosin-kapsel före. Så alldeles strax blir det omelett ...